Getingbon!!

Det är ju ett imponerande byggnadsverk - getingboet!! Men man vill inte gärna ha det runt knuten och särskilt inte inne i husen. Vinterns vedförråd skulle härom dagen fyllas på och ovanför högen bodde de här okäcka "kompisarna". Kan inte fatta att vi missat detta eftersom även cyklarna står parkerade precis intill. Blev operation utrotning, vilket låter grymt men vad var alternativet??! Sagt och gjort vi hade ett tidigare inhandlat getingspray, som fick bli vår räddning. När de flesta såg döda ut skrapade jag med en spade och A höll en plastpåse under. Snabbt knöt vi påsen och stampade på boet. Förstår att de blev sura...För när jag lyfte på några vedträn så var där ett bo till! Denna gången skickade de ut en attackgeting...jo de verkar finnas! Han kom nämligen som en projektil och stack mig utanpå halsen. Då blev jag sur! Samma visa en gång till - giftsprut - spade - plastpåse och stamp! Herregud! Är det inte råttor eller möss så är det dessa illbattingar och jag fick en stor bula på halsen på köpet. Kliade som in i den...

 Annat var det när gambianen Abdullah på 70-talet var på besök hos morbror B-G. Han tog banne mig, till B-Gs och pappas förfäran, ett värsting getingbo, virade in det i sin jacka, sprang iväg, slängde det på marken och stampade på det med sina bara fötter. En kille värd namnet!

Inget för oss klena skandinaver...

Det värsta är, att ni ska inte tro att getingarna har lagt ner byggverksamheten. Ack nej! De har nästan ätit upp vårt bord på altanen (alla vita spår på bilden) i sin ivriga jakt på byggmaterial. Igår kväll satt jag ute i den fantastiska sommarkvällen, som det faktiskt för en gång skull var. Tyst och lugnt, inga bilar, inga galna måsar (jo, vi har sådana också...) bara jag, ett glas rött och en god bok. Då hörde jag ett knäppande, knakande ljud. Minsann var det inte en geting, som utan något som helst bordsskick satt bredvid mig och tuggade på bordet! Högt och ljudligt! Det värsta är att det betyder ett nytt bo någonstans i vår närhet. Jag har ingen större lust att ge mig ut på jakt igen för vem vet hur många som är hämndlystna och går till attack då?!

Bilder före och efter är ju poppis...

Före och efter bilder tycker jag kan vara lite kul ibland. Jag började fixa vid norrsidan på trädgården en vårskön dag för tre år sedan. Sågade ner ett gammalt dåligt äppelträd och en förvuxen fläderbuske. Här skulle det bli en jättestor upphöjd rabatt istället hade jag fått för mig. Sagt och gjort! Iväg for jag och köpte hem torvblock till kant samt ny fin jord. Sen bar det av på upptäcktsfärd i naturen. Jag drog hem gamla stubbar och mossiga stenar för att dekorera med. Platsen är rätt dragig (det blåser ju ofta på Sveriges framsida...).Vinden sveper in och runt knuten. Jag har fått sätta upp spaljéer som en del välvilliga klättrare fått slingra sig uppför för att få lä. Några av de mer finsmakande växterna har haft det små tufft i början men nu tar det sig riktigt fint. Det tragiska var dock hagelskuren som drog in i våras och pajjade mina hostor men, men man ska inte gråta över spilld mjölk heter det ju så fint...

Eftersom jag i övriga trädgården har så mycket perenner och rosor tyckte jag att det kunde vara skönt att få vila ögonen på gröna nyanser och olika bladformer. Måste härmed erkänna att denna rabatt har blivit min favorit. Lugn och skön på något vis... Här växer nu många olika hostor, astilbe, sockblommor, bräken, benved, julrosor och blåsippor mm. Det händer mycket på ett par säsonger. Jag har redan hunnit flytta runt både hit och dit flera gånger. Blir liksom aldrig riktigt färdig. Och det är ju för väl, vore ju fasligt trist!

Grönt är skönt...

Morgonsol...

Härligt fluffig astilbe...

En dagsutflykt...

Härom dagen gjorde vi en trevlig dagsutflykt med storasyrran

 och svågern ut i Knäreds djupa skogar.

Man behöver inte alltid åka så långt för att njuta av naturens överdåd.

 I detta fallet...en kvart.

Susande och svampdoftande granskog...

Vackra och murkna gamla stammar...

Det forsande Flammafallet...

...som var öronbedövande.

Till sist hittade vi det lilla torpet i skogen där farmors mormor hade bott en gång. En liten touch av historiens vingslag innan kaffetarmen pockade på uppmärksamhet.

En regnig dag, vinbär och bullbak...

Jaha, vad gör då en trädgårdsmästare en väldigt grå dag, som denna, när regnet fullständigt vräker ner?? En gosig filt, soffläge och deckarläsning kanske? Det var i alla fall första tanken, men, då tittade jag ut på vinbären och insåg att de röda sjöng på sista versen om det skulle bli någon gelé i år. Sagt och gjort! Ut i regnet travade jag och plockade det lilla som fanns på mina små buskar planterade i fjol. Blev lite röda och lite vita och några burkar gelé. De svarta sparade jag till julsnapsen.

Sen blev det bullbak för frysen gapade tom. Efter det kunde jag med gott samvete inta soffläge, gosig filt och det rafflande slutet på Ann Cleeves deckare "Dolda djup". Regnet öste fortfarande ner...

 Mammas röda vinbärsgelé

 3 liter rensade och sköljda bär

4-5 dl vatten

Till varje liter avrunnen saft tag 800 g - 1 kg socker

Lägg bären i en gryta, häll på vattnet och låt de koka tills de avgivit (är ett gammalt recept...)sin saft. Koka inte för länge för då förstörs geléämnet (pektinet). Häll upp massan i en silduk och låt det självrinna. Mät den sura saften och häll den i en gryta. Väg upp sockret. Värm saften och låt den koka i 5 minuter. Rör i sockret lite i sänder. Låt allt sakta koka utan omrörning 8 - 12 min eller tills allt skum samlats på ytan. Om geléet kokar för häftigt blandar sig lätt skummet med den klara saften och geléet blir svårt att få klart.

Geléprov: Doppa en sked i geléet och håll den högt över grytan. De första dropparna rinner alltid lätt av, men är geléet färdigt lämnar de sista dropparna med svårighet kanten och tydliga, sega gelédroppar faller ned.

Ta försiktigt bort skumkakan och häll upp gelén på små, väl rengjorda burkar.

Jag förvarar all saft, gelé mm som jag gör i frysen, går utmärkt.

Good luck!

Mycket smör, socker, vaniljsocker/kanel och mandelmassa i mina bullar...Sött och gott ska det vara och riktigt smör måste till. Mums!!

Leverans från good old England...

Nu är hon äntligen hemma! Damen jag köpte i en antikaffär i Lewes när vi var i England i våras fick åka med bästa Camilla i bil hela vägen hit. Tusen, tusen tack för det! Tung som bly men visst är hon väl fin!? Nu ska jag bara hitta en bra plats i trädgården som hon kan pryda. Lycka!

 Igår var det tjejfest med mina bästa och underbaraste vänner. Vi ses inte särskilt ofta alla på en gång men när det väl sker är det som om det var igår. Härligt! Mycket fniss, snack, vin och god mat. Men som om inte det var tillräckligt fick jag en helt fantastisk lite försenad födelsedagspresent. Min dröm(som jag skrev om den 27 april), en odlingskruka i terracotta med lock, som Camilla tagit med från England även den. Förstår inte hur den arma familjen fått plats i bilen, den var en halv meter hög. En riktigt tung praktpjäs.

 Längtar redan till våren och alla goda rabarber som jag ska odla under den. Då ska jag lyfta på det fina locket och kika ner för att se hur det växer. Men innan dess ska den också få pryda sin plats i trädgården och jag ska bara titta och njuta. Tänk vilka underbara vänner man har och så väl de känner en. Tack för att ni finns!

Var bor du lilla råtta??

Jag undrar vem som har flyttat in i torvblocket hemma i trädgården?? Hoppas inte det är en råtta! Vet inte hur de bygger bo men hålet är ganska stort...För flera år sedan fick vi in en JÄTTESTOR råtta med lång läbbig svans i vårt hus. Den hade råkat irra sig upp i ett gammalt avloppsrör när vi skulle göra ny toalett på övervåningen. Råttor är väldigt smarta djur så det tog mycket lockande och pockande med korv och ost innan vi efter tre dagars kamp äntligen lyckades fånga eländet. Min man fick tag i svansen, när den omtumlad efter att nästan ha fastnat i fällan skulle fly in under det uppbrutna trägolvet. Han drog ut den och den fräste och krökte rygg. Ingen munter historia men den har gått många varv på fester efter det. "Råttfångaren i Laholm". Det visade sig vara ett riktigt rått-praktexemplar också(om nu sådana finns?). Efter denna smått traumatisk upplevelse, som jag inte önskar min värsta fiende, håller jag tummarna för att hyresgästen snart flyttar igen och att det bara är en liten, liten söt musfamilj...

Här dansar Herr Gurka...

Nu är gurkorna på gång i växthuset! 24 st gurkor på en planta, som jag fick i fjol, lär det nog tyvärr inte bli i år. Det är ju ingen vidare sol och inte direkt varmt så en aning trögare känns det faktiskt . Men några får vi med all säkerhet njuta av. Två stora fina av sorten 'Fitness' är snart klara.

Den andra sorten heter 'Sprinter'. Förmodligen är de hurtiga namnen valda för att man verkligen ska känna hur nyttigt det är att käka gurka...

Nu blommar pipörten...

 
Alla har vi varit små...

För er som följt mig under våren så kanske ni kan dra er till minnes den lilla musen jag skrev om i

mitten av  april? Han levde som en kung ibland alla mina små fröplantor ute i lusthuset. Och kände sig verkligen som hemma också för här fanns det både sovrum, toalett och helt uppenbart en stor matsal...I vilket fall lyckades jag dock, i sista sekund, rädda det mesta av pipörter och solhattar. Och vet ni vad!!

Nu börjar äntligen pipörten blomma!

Nu är det ju för all del inte bara så att man sår och sen är livet frid och fröjd. Nej, nej...Jag fick göra en ny rabatt för det samma för att få plats med alla dessa nykomlingar. Kånka på stenar och hämta hem jord. Vidare i historien drog det även med sig "en del" nya inköp av rosor och perenner för att fylla upp ordentligt... På plats fanns redan, som tur var, honungsrosen, vilken jag drastiskt klippte ner för två år sedan, och som blommar igen, mångdubbelt, ihop med rosa underbart doftande och remonterande Portland-rosen 'Jacques Cartier'. Bakom har Damascena rosen 'Celsiana' precis slagit ut. En riktig höjdare! Jag hade visst redan en upptäckte jag när jag kom hem från växtshopen. Men två är ju bättre än ingen...

I brådrasket såg jag även till min förskräckelse att de gamla trädgårdsmöblerna antagit en väldigt blek och trist ton, dessutom blå...Såg inte klokt ut! Ny målarfärg hette svaret på det.

Framåt sensommaren hoppas jag mycket på jätte höstvädden. Planterade den i hörnet framför två klematis, som klättrar upp för nätet. Om allt går som det ska kommer vädden förhoppningsvis att växa upp över två meter och sväva med sina cremefärgade blommor över alla andra. Men nu njuter vi av pipörten så länge eftersom de små fröerna hade vänligheten att gå i blom och göra ägarinnan mer än nöjd, lycklig och glad...

Nattens drottning...

Hemma hos modern och fadern blommar den helt fantastiska Nattens Drottning med, håll i er nu, nio stycken blommor på en gång!! Även om man sitter i andra ändan av huset så känner man doften när hon slår ut, en stark vaniljdoft. Går man närma blir näsan nästan bedövad. Nattens drottning, Selenicereus grandiflorus, är en kaktus som är rätt lättodlad. Själva växten är lång, spretig, ranglig och, i mitt tycke, hyffsat ful. Passar alltså inte i finrummet direkt, när den inte blommar då förstås...Selenicereus arter har en av växtvärldens största blommor. Vissa kan bli upp mot 40 cm långa och 25 cm breda. Själva knoppbristningen är en lång föreställning. Kronbladen vecklar långsamt ut sig och blomman öppnar sig mer och mer. Knopparna slår vanligtvis ut mellan 20-22 på kvällen. Så åk inte hemifrån när det är på gång för på morgonen har den vissnat och man har då missat hela showen. Ett litet knep med de här nattblommande skapelserna kan i och för sig vara att ställa dem mörkt ett par timmar (i t ex en garderob) och sen ta ut dem, om man inte vill sitta uppe hela natten och vänta...Drottningen vill stå varmt och soligt på sommaren (mammas står i ett söderfönster, och den vill egentligen inte stå i direkt sol men...) och sen gärna ha det lite svalare på vintern, ca 15 grader, för att underlätta knoppsättning. Men detta praktex står i samma fönster hela tiden med, mig veterligen, samma temperatur som övriga huset. Den växer fort och kräver uppbindning. Håll jorden fuktig på sommaren och vattna mer sparsamt på vintern.

Min egen har inte blommat någon gång. Jag väntar fortfarande på den högtidsstunden!

Honungsrosen i päronträdet...

Om jag i förbi farten inte råkat nämna det tidigare (fast det har jag säkert...)så säger jag det i alla fall nu -  jag älskar rosor!! Särskilt gammaldags rosor som doftar och inte är så knussliga med vare sig skötsel eller var de står. Vid denna tiden på året är jag därför i mitt essä och så även honungsrosen som sträcker sig långt upp i päronträdet. En solig vacker dag är det en kackafoni av surrande insekter på jakt efter nektar och doften är underbar när man passerar på gången under trädet på väg från parkeringen och in till vårt hus. Förresten, alla borde ha en honungsros i trädgården...Vill du läsa fler Trädgårdsbloggar? Här finns massor för oss med gröna drömmar och fingrar.