Amaryllis dax...

Härom dagen kom julens amaryllis leverans. Tro nu för all del inte att jag skulle ha hela denna samling själv. Oh no, vi var några kompisar som beställt ihop. Då jag känner mig själv alldeles för väl kommer det troligtvis att inhandlas fler i andra färger innan jul...Tre stycken av denna lite lyxigare kaliber fick således räcka. Rosa och vita färger blev årets färgval.

Först ställde jag lökarna i knappt ett dygn över lagom stora temuggar så rötterna hamnade i vatten (men inte själva löken!). Då sväller rötterna och lökarn vaknar till liv. Därefter planterade jag i lerkrukor, en tredjedel av löken ovan jord. För att försöka helgardera mig hade jag inhandlat splirrans ny planteringsjord. Har nämligen råkat ut för sorgmyggor en gång ifrån en öppnad jordpåse och det vill jag inte vara med om en gång till. Dess larver kan mumsa upp och förstöra kan jag lova er. Sen gäller det att vattna igenom krukan ordentligt. Därefter ställa löken varmt och mörkt så den får tid att rota sig och börja växa.

För att göra det lite piffigare var jag nere i hobbyaffären och köpte olika dekorerade pappersark som jag rullade till strutar och täckte lökarna med. Nu får de stå där på fönsterbrädan över elementet och gosa till sig.

Sen ska de förhoppningsvis blomma om 6-8 veckor. Många stänglar, stora blommor med undersköna färger. Jag längtar...

Ps. Såg förresten att jag precis haft 10 000 besökare på min blogg! Fantastiskt roligt, tack alla ni som tittar in till lilla mig!

En stor kram på er! 

Milla

 

Vintern knackar på...

 

Imorse vaknade vi sydhalläningar till en underbart frostkall och solig morgon! Vinterna hade försiktigt knackat på dörren. Vet inte om vi vill öppna den riktigt ännu utan nöjer oss nog med försmaken av krispigt hög och klar luft.

 

Tur att växthuset är städat och de sista tomaterna räddade.

Där inne står nu bara den gamla trädgårdsstolen och drömmer om den sommar som var.

Det ser ut som om någon pudrat buxbomen med florsocker.

'Louise Bugnets' sista knopp.

Den lilla nävan som var så fin härom dagen hade fått ge vika för frostens järnhand.

 

 



 För två år sedan när vi hade vår strängaste vinter på många, många år (vi är inte så vana vid det här nere i södra Sverige...) och snön låg i drivor, hade fåglarna det mycket besvärligt. Jag köpte hur mycket frö som helst. I mitt lilla (väldigt "lilla") prydnadsapelträd satt det en morgon en väldigt fasanhöna och mumsade på de små äpplena. Trädet är fasligt klent så det svajjade åt höger och vänster av fågelns tyngd. Det såg så roligt ut men hon gav minsann inte upp. Är man hungrig så är man! Jag klipper inte ner något på hösten utan perennerna får stå kvar med alla sina fröhus, vilket uppskattas av småfåglar. Sen är det fint också tycker jag. Förena nytta med nöje!

De vill ju förstås även ha annat gott som kokosfett, äpplen och nötter. Var rädd om de små i vinter så har ni full rulle i trädgården till sommaren också.

 

Ha en riktigt härlig helg!



Äpple var det här...

I fem dagar har jag suktat varje gång kylskåpsdörren öppnats. Kändes som att den aldrig skulle bli färdig, Jan-Oves äppeldricka! Eftersom mitt äppelträd med den underbart goda och ljuvligt doftande 'Signe Tillisch' fullkomligt svämmat över utav frukt i år kände jag mig nöd och tvungen att göra något åt all dess fallfrukt. Fyra sopsäckar gick till morbror B-G så han kunde mata vildsvinen och älgarna i de sälla jaktmarkerna. Jag bytade mot två vildsvinsstekar...De verkar ju svårfångade så jag tänkte mest att om han inte lyckas skjuta någon så har i alla fall jag mitt på det torra och vinterns söndagsstek räddad...Men resten, man kan ju inte, hur gärna man än vill, leva på äppelkaka dag ut och dag in. Komposten blev ett alternativ, mycket har lämnats till fåglarna (som redan mumsar för fullt) men lite gjorde jag till äppeldricka. Väldigt enkelt och gott! Söta efter tycke och smak. Drick själv (det gör jag...) eller ge bort istället för en blomma nästa gång. Recept kommer här. Håll till godo!

 

 

Jan-Oves Äppeldricka

 

5 liter äpple

6 liter vatten

1 tsk askorbinsyra eller citronsyra

1 krm natriumbensoat

ca 0,75 dl socker per liter färdig dricka.

 

Skölj äpplena, dela i båtar och lägg vattnet. Häll i syran och bensoatet. Rör runt och täck med t ex plastfolie (jag använder en 10 liters spann). Ställ kallt i 5 dagar. Sila drickan. Söta sen efter tycke och smak. Rör noga så att allt sockret löses upp. Häll på rengjorda flaskor. Det du inte dricker inom några dagar går utmärkt att stoppa i frysen. Då kan du ta fram och njuta hela långa vintern.

 



En grådisig måndag...

Så var man nere på jorden igen! Lördagens underbara väder förbyttes snabbt i måndagens gråa och mera ogästvänliga dis. Vad gör man då en gråmulen dag? Först ett möte och sen en son som låg sjuk hemma fick mig att tillbringa den inomhus. Kändes rätt skönt faktiskt...framför allt varmt och skönt. Efterhängset kontorsjobb blev fixat även om det inte är jätte kul direkt. Men, vet ni vad en sjuk son vill ha mest av allt på hela jorden? Jo, hembakade bullar! Det ville hans moder också för den delen och då frysen faktiskt gapade tom så skred jag till verket...

Jag började med att tända eld i kaminen (är barnsligt förtjust i brasor...)i köket för den kalla dagen hade även letat sig inomhus kändes det som. Ville få lite mysa-i-köket- känsla, vilket innebär att jag låter kaminsluckan vara öppen så det knastrar så där som bara en brasa kan. Nu var tyvärr inte detta ett av mina smartare drag eftersom kamin + ugn blir en ganska het kombination, tro mig!

 Men jästen trivdes i värmen. Och medan det växte och frodades i degbunken fick jag genom köksfönstret syn på hallonbuskarna ute i trädgården. Minsann, satt där inte några stackars förskrämda bär kvar. Jag var helt enkelt tvungen att gå ut och äta upp dem då det vore synd och skam om de skulle förgås.

 

 

 På vägen till mitt lilla hallonland lyste det alldeles himmelsblått. Bedårande nunneörten, Corydalis, blommade för fullt.

Och vid häcken som mest ser brun och trist ut försökte en liten, liten vallmo att lysa upp tillvaron

 

 

Inte nog med det, fingerborgsblomman trotsade också hösten.

Det var ju upplivande att sommaren inte helt ville släppa greppet om trädgården.

Runt hörnet på huset fick jag en gul chock. Alla hostor, benveden, ormbunkarna och häggmispeln lyste som solen. Tänk vad en rabatt kan ändra karaktär över en säsong...

Den förväntansfulla våren (fast rabatten sett från andra hållet).

Den ljuvliga gröna sommaren.

Till sist den färgsprakande hösten. Härligt!

Livet kändes väldigt lyxigt när mörkret började sänka sig ute, elden knastrade, stearinljusen var tända, bullarna äntligen ute ur ugnen, en oemotståndelig doft spred sig i huset och sonens ögon lyste när han var inne på den ljumna bullen nummer tre. Inte frös vi heller...

Sommarvärme på besök...

En fantastiskt varm och härlig dag i södra Halland är snart till ända. Cirkus 18 grader och helt vindstilla har det varit. Då greppade jag och sonen golfklubborna och gick ut en runda med mina goa vänner Allo och Anky. Färgsprakande är enda rätta ordet för hur naturen runt och på golfbanan gestaltade sig. Spelandet gick väl lite si och så för hela gänget och tempot var inte så högt. Men vad gjorde väl det! Vi fick ju så mycket tid till att njuta av allt det fina...

 

Från en tee har man denna underbara björkskog på ena sidan och... 

...tallskog med en sjö som skymtar bakom stammarna på den andra. Härligt!

Tjocka fina "cigarrer".

 

Är man som jag en spelare som är lite mer utanför banan än på så kan man hitta många spännande saker. Till exempel en stubbe täckt med svampar. 

Det är lovat lika fint väder imorgon. Blir kanske en runda till då. Fast, först ska växthuset tömmas och städas...

Inspiration, var är du???

Nämen, vet ni vad?? Ibland vill den bara inte infinna sig! Vad undrar vän av ordning? Jo, den stora inspirationen. Herregud, nu har jag suttit här hela eftermiddagen (bara det är illa nog eftersom jag borde börjat i morse...) och det är inte mycket som poppar upp i hjärnan det kan jag lova. Dagens projekt, det vill säga ritningen på skrivbordet vill inte alls "tala" till mig...Och vet ni vad det värsta är då?! Jo, jag har tusen idéer om vad jag skulle/borde göra istället. De idéerna är det i alla fall inget fel på. Kallas även allmänt, om jag inte missminner mig, för undanflykter.

Först gosade jag till det i solen i min "nya" myshörna i köket med en kopp te och en trädgårdsbok från bibblan (det var där jag hamnade i förmiddags. Bland annat!) . Efter en stund pockade det dåliga samvetet på...ny sats mot pennan. Gick väl typ så där när jag kom på att jag hade lite tidningar till syrran. Dags för leverans alltså. Det var ju så soligt och fint ute, synd att sitta inne hela dagen... 

Blev lite besviken! Ingen hemma! Men, men jag tog en liten runda i hennes trädgård i alla fall. Den kinesiska blomsterkornellen 'Cornus kousa' var. chinensis hade fått fräcka frukter som hängde på grenarna och lyste röda i eftermiddagssolen.

Några övergivna vattenkannor stod och undrade vart sommaren tog vägen.

Ett litet stenpaket låg på ett bord vid ytterdörren. Jag la tidningarna på trappan och lommade hemåt igen. Nu sitter jag här igen och väntar fortfarande på att inspirationen ska slå ner som en blixt ifrån klar himmel. Kanske lika bra att ge upp! Klockan är ju ändå halv fem och snart kommer hela gänget (=familjens övriga medlemmar) hem, kvällsmaten ska stå på bordet och sen är det körsångsövning i kväll. Det är kanske det som behövs för att få igång kroppen. Imorgon ska jag gå upp tidigt och sätta igång. Tomorrow is another day!

 

Den nakna jungfrun...

 

Hemma hos mina föräldrar blommar just nu tidlösan (Colchicum autumnale) mitt i gräsmattan. På håll kan man nästan förväxla den med höstkrokus. På våren och sommaren kommer de elliptiskt formade bladen och först när de vissnat ner fram i september visar sig den söta lila blomman. Det är troligtvis därför som den kallas för den nakna jungfrun.

Hela växten är giftig som sjutton och framför allt då fröna. Nåväl, fjolårets frökapslar var se länge insamlade och låg i en påse som jag har sått idag, återstår att se om det gror till våren?!

Jag provar att så nu på hösten så får fröerna en naturlig stratifiering under vintern. Med stratifiering menas att man ger fröna en köldperiod för att de ska kunna gro. De flesta perenna växter som lever i ett tempererat klimat behöver en period av kyla för att gro. Man kan göra detta manuellt i kylskåp men som sagt jag testar, ut med dem i snön (om det kommer någon)över vintern...

Jag har lagt dem i och täckt dem med fuktig sand, ställt skuggigt och sen täckt med fiberduk. Detta för att inte djur ska komma åt eller fröogräs kunna hitta in.

Sen återstår att se om det händer något till våren??!

 

 

 

 

De viktiga bladen...

Något man slås av vid denna tiden på året är alla sprakande höstfärger. När man planerar en rabatt eller för all del trädgård är blad viktigt. Färg, form och storlek...Jag tog en repa hemma runt huset och så här kan det variera... 

Underbara låååångsamväxande Athyrium niponicum - regnbågsbräken.

Vingad benved, som blommar fint på våren, ser "vanligt" grön ut på sommaren men får en stark rosa/röd färg på hösten. Extra plus för det speciella grenverket. 

 Den häftiga fläckiga lungörten, Pulmonaria officinalis, lyser upp i rabatterna både här och där. Sprider sig gärna där den trivs.

Ramsen från Trädgårdsföreningens vårmarknad. Jag har en liten pluttplanta och är väldigt rädd om den!

Den fantastiska alunroten finns ju i en uppsjö av sorter (och många vill man ha). Väldigt användbar! Att beskriva färgerna är ingen enkel match men vad sägs om rödbladiga, bärnstensfärgade, silvriga, limefärgade, chokladfärgade, aprikosfärgade, blodröda, marmorerade...

Små, små regntunga lönnblad. (35 spänn, rea på reapris, ett tanigt fynd som nu är 60 cm högt!)

Det brokbladiga getriset (Diervillea sessilifolia) som äntligen satt sprutt på växandet!!

Gulltöreln (Euphorbia polychroma) sjunger på sista versen i en småbladig, rödsprakande sång!

Värd att vänta på!

 

 

 

 

 

Färgglada 'Rosmari'...

Inlägg nummer 100! Jaha, vad skriver man om då? Känns liksom lite som ett minijubileum. Har funderat lite hit och dit och som av en ren händelse snubblade jag över - just det, ett träd! Detta elementära underbara i en trädgårdsmästares värld. Plantering av träd! Efter avslutat arbete häromdagen var jag inom min kära kollega Rose-Marie på Lantmännen. Lite gödsel i skorna har man ju begåvats med, i detta fall 50% på träd, buskar och perenner. Och minsann, mitt framför näsan stod hon, prydnadsrönnen 'Rosmari' E (kunde ju inte vara mer passande, namnmässigt...).

Den perfekta platsen hemma i trädgården fanns redan i tankarna så jag slog till. Där vi för några år sedan tvingades att såga ner en gammal hagtorn gapar det nämligen tomt (belive it or not...). Det fattas ett träd! Här skulle 'Rosmari' få ståta! Hoppas hon blir en 5-6 m och fyller upp hörnet. Jag gillar rönnar! Blommor, bär och härliga färger gör alla glada inklusive fåglarna.

 

Hösten är den perfekta tiden för plantering då det är lägre temperatur och hög luftfuktighet. Trädet har tillgång till hela vinterns nederbörd och kan börja vegetera så fort jorden är varm nog frampå vårkanten.

Jord och dylikt ska jag inte gå in på här då blir det här inlägget långt som...Viktigt dock att tänka på är, att aldrig plantera trädet djupare än det stått i plantskolan. Bättre något för högt än för djupt. Vattna så att jorden slammar igen och fyller ut alla tomrum runt rötterna.

Förankra trädet mot en stödpinne (eller om det behövs flera) som placeras på den sida varifrån vinden kommer. Jag binder med nån typ av hampa snöre. Blir klart snyggast, inga plastband här inte...

Stödpinnen ska sitta kvar tills växten har etablerat sig. Jaha, hur länge är det då undrar vän av ordning? Det beror ju lite på så klart men i bästa fall ett till tre år. Naturligtvis måste man kontollera uppbindningen varje år så den sitter ok. Jag satte två pinnar för det är ganska blåsigt i min hörna. De blev aningen långa så jag ska  såga av dem lite. Egentligen hade det räckt att de var 50-60 cm höga så att kronan kan svaja och på så vis tala om för roten att här är det bäst att få en ordentlig stam och förankra sig väl. Har man för långa pinnar kan inte kronan röra sig och tror då att stödpinnen är en del av trädet - blir stor krona och klen rot. Nåväl, sågen fram imorgon och sen ska jag njuta av de få gula blad som finns kvar och skimrar i höstsolen.